Kaffekoppcupen

Vi har fått høre med to av guttene som kjempet om seieren i årets KKC-finale.

Førstemann ut er Emil:

Efter bra lopp i tidigare deltävlingar var marginalerna ned till motståndarna stora. Att plocka hem årets KKC skulle bli en dans på rosor. Skulle bara jogga hem den där koppen utan nämnvärd ansträngning. Men så blev det inte.

Allt gick enligt plan helt till 15:e kontrollen. Sprang i eufori och tänkte på hur kvinnorna skulle flockas kring mig när jag uppdaterat min instagrambio med “KKC-segrare”. Plötsligt stod jag i ett grönområde och kliade mig i huvudet. 9 minuter senare stod jag ungefär på samma plats lika förvirrad efter att ha vart ute 4 gånger på stigen utan att lyckas läsa in mig. Plötsligt var Herman där och letade med mig. Vi fick då syn på Kristin, litade på hennes kvinnliga instinkter och följde efter. Japp där var kontrolljäveln.

Nu var det alltså man mot man mot Herman de sista hundra meterna mot målet. Var egentligen aldrig nåt tvivel om vem som skulle vinna. På Bananen Bar förlorar man inte spurter. Äntligen kunde jag få kalla mig segrare av KKC efter att ha försökt i tre år. Detta är helt klart min största merit. Om jag dör imorgon blir det med ett leende på läpparna och en Circle K kopp i handen. Lycka till nästa år Hansi!

Neste mann ut er Herman:

En kald, regnfull dag i oktober var det klart for høstens store høydepunkt: nemlig finalen i KKC! TurbO hadde ordnet en fin arena med både gapahuk og bål (selv om det å få tent bålet ikke var så lett…). Etter å ha klatret meg opp til start var jeg klar for å begi meg ut i nattemørket. Jeg startet som nr. 4, ca. 10 minutter bak, og målet var å løpe meg opp til pallplass. 25 sekunder bak meg startet en luring fra Nydalen, nemlig Eirik Langedal Breivik.

La ut i et bra tempo for ikke å bli tatt igjen med en gang. Fikk derimot en liten sving inn i 1. post, så da var Eirik oppe i ryggen. Vi løp sammen frem til 2. post, men så bestemte Eirik seg for å løpe av sted rett ut av kartet. Det gadd ikke jeg å være med på, så jeg løp heller videre mot 3. post. Oppe i myrene ved sommerfugl-gaflingen begynte snøen å dale ned. Det var stille og øde, og helt umulig å vite sikkert hvordan man lå an. Det mest sannsynlige virket likevel som at jeg var nr. 3.

Derfor ble jeg voldsomt overrasket da jeg plutselig fikk øye på en gul banantrøye inn i 15. post. Dette viste seg å være Emil, som hadde lagt igjen en saftig 9 minutters inn i posten. Vi surret litt rundt før vi fikk øye på en selvsikker Kristin Brekke, som vi regnet med hadde gått rett i posten. Og joda, i søkket hun kom fra lå sannelig nok 15. posten.

Etter dette ble det en nervepirrende duell mot mål. Begge visste at det sto om den prestisjefulle kaffekoppen, så det gjaldt å ikke gjøre noen feil på slutten. Vi tok i bruk alle de taktiske triksene vi kunne, men likevel kom vi helt likt til siste post. Jeg stemplet på posten rett før Emil, og kjørte på med den beste spurten jeg hadde. Ingenting kunne stoppe meg nå, selv ikke et tre jeg smalt hodet inn i. Da vi fikk øye på bålet og gapahuken var vi side om side, men ingen av oss kunne se målposten. Gustav pekte nedover bakken, og der sto stemplingsbukken og skinte mot oss. Da var det full fart nedover bakken. Vi stupte over de glatte steinene og hev oss mot bukken.

Emil kom først, og vant dermed kaffekoppen også, noe som var vel fortjent! Likevel litt kjipt å tape duellen når det var så close…

Grattis til Emil, og takk til TurbO for et bra arrangement og en verdig avslutning på KKC!

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *