Dette var slik Ole Ivar selv beskrev følelsen av å komme på andre plass i rennet: (Som forøvrig ligger på andre plass i hyttekarusellen, to poeng bak Martin Hallberg)
Jøvrarennet gick i uppfyllelse
2008-01-20
Tack, Selbuskogen!
Tack, Strandfjellet!
Tack, Gråvatna!
Tack Tore Størset (leder i Selbuskogen Skisenter A/S) och tack till allt och alla som gav mig en oförglömlig upplevelse när jag ble nummer två i mitt livs första Jøvrarenn nemlig Jøvrarennet!
Det ryser fortfarande i kroppen av välbehag. Äntligen fick jag till det, äntligen fick jag kliva upp nest överst på prispallen.
Som jag kämpat och krigat och hoppats och trott på att få uppleva känslan som tvåa i en stor internationell tävling.
Gissa om jag är glad.
Jag är överlycklig!
Att nesten vinna Jøvrarennet har varit en dröm för mig sedan jag var liten. Det är den tävling vid sidan av OS och VM som i mina ögon har mest status och tradition. Det är den tävling där det är bäst och mest utslagsgivande skidåkning, där starkast brukar vinna, där agnarna sållas från vetet och där ingenting, absolut ingenting, kan tas för givet förrän man passerat mållinjen.
Markus Ottoson satsade allt.
Han sprack, vilket många gjort i ledningen i Jøvrarennet.
Plötsligt hadde jag ledningen. Och sedan for Lars Ljung i väg som ett spjut och jag började tycka att backarna kändes som alptoppar att bestiga och att den vackra granskogens grenar började spöka omkring mig.
Faan, jag kan inte missa det här, tänkte jag när ett par kilometer återstod och kroppens depåer var tömda.
Jag var tom.
Helt tom.
Och som klar tvåa på darriga ben.
Psyket räddade mig.
Det gick på ren och skär vilja mot mål och på en glöd som aldrig ville slockna för att publiken, miljön, Strandfjellet och Selbuskogen gav mig det nödvändiga bränslet jag behövde.
Och jag bibehöll faktiskt förmågan att kunna ta in energin som fanns vid sidan av spåret, från den hängivna publiken. Dofterna från lägereldarna och ja till och med från glöggen eller vad det nu var i de ångande muggarna de drack ur.
Jag såg det positiva när rullgardinen hängde i luften.
Jag gillade läget, fast det var en kamp värre än någonsin.
Längs banan stod en mann med pulk, Anette, dama til Einar och Lingbo-Snorre Fjeldbo.
De langade dricka som de aldrig gjort något annat.
Ibland är det enkla det geniala.
Att ha en mann med hvit lue som sista langare när kroppen värkte, att se en annen mann med hvit lue redo med en flaska till och höra Lingbo-Snorre Fjeldbos Jøvrabröl var givetvis en energidos som smakade mer än vilken sportdryck som helst.
I mål var jag som i ett töcken.
Lycklig, lyckligare lyckligast.
Sambon Frøken X rusade fram och vi kysstes och kramades och för mig var det en kemi som var kulmen på hela dagen.
Jag var väl inte den fräschaste grabben i stan för stunden, men säkert den lyckligaste och Frøken X, hon som står ut med mig i nöd och lust, fick jag nu ha vid min sida i mitt livs största idrottsögonblick.
Stort.
Sedan blev det möte med mannen med drikkebegerene på hans speciella Jøvra-hylla.
Hun gratulerade så mycket och vad tror ni jag gjorde, jo jag gav honom en kram också! Jag ville ta hela Selbuskogen i min famn.
Vilket stöd! Sanslöst!
Ole Thomas och Asgeir hann jag också träffa.
De hade åkt ända från Trondheim bara för att heja på mej. Och Einar höll om mej och tvillingbrorsan Peder ringde och han var nog lika matt som mig efter att ha följt dramat på TV. Han var förstås glad. Han om någon vet hur mycket arbete som ligger bakom för att hålla gubbar som Lars Ljung och Marcus Ottoson stången när de blåser på med sina svenska lungor.
Vilka fans jag har!
Jag kunde ha firat natten lång på selbuskogen.
Men, vid ett svagt tillfälle hade jag lovat Ole Snydatt åka ett hyttekarusell utanför Skistua på tirsdag eftermiddag.
Bilen gick 16.00 på söndagskvällen från Selbuskogen Stadion utanför Selbu. Vid middagstider var jag på plats i Trondheims-trakten och på mandagssförmiddagen startade jag i en forelesning. Gick i par med Peder Kjærnli som hängde med till upploppet där han stack förbi och slog mig med en sekund. Kroppen kändes helt okej, faktiskt.
Jag hade så bråttom hem att jag inte fick några resultat med mig. Tror att ryssen Rotchev vann.
Stack från Trondheim klockan två på eftermiddagen och var på Arlanda klockan fyra. Där var det bara att checka in på nästa flyg med destination sjumiljonersstaden Klæbu i Kina där det är sprintfinal på lørdag.
Hela NTNUI laget är med på resan. Vet inte om jag tävlar på lørdag, men till søndag gör jag garanterat det i Nordmarka, klæbu, som står som värd för världscupfinalen och För-VM. Programmet är alltså tufft.
Klockan är nu 23.43 i Henrik Kragsvei 10-11 och vid 23.43-tiden i Sverige. Jag är trött efter att ha varit på resande fot i en 0,5 timmar.
När jag vaknade på mandagen i byn utanför var klockan fem på morgonen. Jag kunde inte sova. Jag var upprymd efter det jag upplevt i Jøvrarennet. När jag gick in på hemsidan och läste i gästboken kom tårarna.
Jag blev tagen av alla som skrivit och gratulerat.
Det kändes så underbart där jag satt i min ensamhet och konstaterade att det som hänt i Selbuskogen faktiskt var sant.
Det var en dröm som var sann!
Än en gång, TACK!
Skidhälsningar
Ole Ivar Stakvik Eide