Eladio Dieste är född 1917 i Uruguay. Som arkitekt i tredje världen är han mycket upptagen av utveckling. Han oroas över attityden att industriländerna besitter lösningen på alla världens, problem, och menar att det är lättare för utvecklingsländerna att finna sina egna lösingar. Utveckling är inte ett självändamål; den är god bara när den kan främja människan. Hans filosofi söker rikedomen i människan, inte i tingen.

Detta speglas i Diestes arkitektur, där han går sin helt egen väg och finner nya lösningar, som verkar opåverkade av tidigare konstruktionsmässiga begränsningar. Hans främsta arbetsmaterial är tegel, och hans projekt är en produkt av intim kunskap om detta material, och glädje att arbeta med det. Projekten representerar en process där han söker och finner. Allting; material, form, rum, möjliga tekniker i en hårt pressad ekonomi, byggnadstraditioner, tillgänglig arbetskraft, allt undergår samma undersökning. En undersökning som har resulterat i en utsökt känsla för form, teknisk och konstruktiv rationalitet, och en förståelse för vad som kan astadkommas med lokala ekonomiska och produktiva förutsättingar.

Hos Dieste finner vi inga trendiga detaljer eller konstgjorda lösningar. I stället arbetar han med en fantastisk enkelhet, han later materialet tala genom att visa vad som gar att göra med det. Han utnyttjar teglets fördelar (jämfört med betong är det lättare, har lägre elasticitetsmodul kräver mindre underhåll, åldras bättre, ger bättre akustisk kvalitet och isolerar bättre) för att forma så kallade gausa-valv (med dubbel kurvatur), med vilka han uppnar imponerande dimensioner. I en paviljong pa marknaden i Porto Alegre i Brasilien spänner han ett valv 47 meter! Tjockleken är l2 cm! Dessutom går det fort att bygga; mörteln utgör bara två procent av ytan, och torkar på några timmar. Stödkonstruktionerna kan då flyttas vidare. Det är heller inget avancerat arbete, då man klarar sig utan sofistikerade maskiner, och med "halvduktig" persollal.

Hans mest kända projekt är anta(lligen kyrkan i Atlantida, fyra mil från Montevideo. Det är en stor rektangulär volym, där både tak och väggar beståir av b(jljande skivor i tegel. Det ger ett skulpturalt inre mm, där ljuset leker över ytformernas textur. Ljuset ändrar sig under dagen, och man får känslan av en dynamik, en sorts permanent rörelse.

För Dieste är formen ett språk, och det språket måste vara förståeligt. I Jall vill också vara förståelig,och därmed expressiv. Det saknas idag en klar expressiv arkitektur, då vi smyckar våra byggnader med ornament och falska former

"Det vi bygger borde alltid vara expressivt: om det inte talar till oss, därför att det är oförståeligt eller slarvigt byggt, så är det avsaknad av expressivitet, som saknar tystnadens värdighet".

Allt som Eladio Dieste gör ar genuint expressivt. Det som för många skulle vara ett rent räkne- eller konstruktionsproblem, som en vattentank eller televisionstorn, blir för honom ett poetiskt tema och ett filosofiskt argument.

När form, konstruktion, funktion och byggnadsteknik stämmer överens i en byggnad, måste resutatet bli harmoniskt och imponerande. När byggnaden inte innehåller några överflödiga element, och ändå utstrålar naturlig skönhet, då står vi sannolikt inför en byggnad som närmar sej perfektion.

EL

Källor:
Mimar, nr41, 1991 Dec
Mur, 3/92

Det ser ut som om att av någon anledning har detta nummer av A blivit väldigt försenat och att Dieste av någon annan anledning inte kom till oss den 9e maj. Synd! (red)